Att vara Molle Morris innebär prioritering av aktiviteterna som finns i mitt hundliv,

 - - - som nu senast då jag fick välja bort Snogeholmstrevligheterna med noskontakt med de vackra cairntjejerna och skället till killarna! Backspringet som jag inte brukar vara med i hade jag tänkt ställa upp i nu för att ge husse eller matte en utmaning.

Men jag har kompletterat detta genom att återigen vara alphund i mina gamla kända revir, även här med uppåtspring. En liten besvikelse är att i år finns det ingen snö där jag kan visa min avancerade sprätt- och rullteknik, men övningar på grönmattan får kompensera för detta.

Det är hundvänligt här nere och följande visdomsord fick matte och jag på morgonpromenaden av en lokalboende med tyrolerhatt: Hundar är mycket intelligentare än människor och är därtill även ärligare. Helt säkert, han visste vad han talade om!

I övrigt är det som bilhund på småvägarna mellan höga berg och i djupa dalar ibland lite snurrigt och upp och ner, men man vänjer sig. 

Vid boendet är det bekvämare att komma upp och ner och har jag har snabbt blivit en van hisspojke utan att klämma svansen i skjutdörren.

De nära omgivningarna verkar emellertid att bli mer och mer hundovänliga då det överallt står stora skyltar med en överkorsad hund. Våra rörelseområden begränsas ständigt, på samma sätt som biltrafiken i städerna hemma förbjuds.

Här nere finns varierande sorter av fyrbeningar i natur och bebyggelse, från skäggprydda eller ulliga, till bjällerprydda eller Båtmans-liknande. De senare utan den lilla stärkande flaskan i halsbandet , till husses besvikelse.

Men trots detta lever alla gott här, vi hundar är välkomna på ätställena och får efter välkomstdrink med friskt källvatten själva välja vilket bord vi vill dinera under. Tänk vilken katastrof detta varit i hemmalandet! 

Jo, som sagt det gället att välja rätt aktiviteter, men visst hade det varit roligt att vara på Snogeholmsträffen

tycker jag

 
 

 

 

 

Med vänlig hälsning

Molle Morris